Alien Isolation för Windows

I ditt vardagsrum kan de flesta på gatan höra dig skrika

Alien Isolation är den Alien-film som aldrig var. Den tar bort fokus från handlingen i nyligen släppta Alien-spel, och istället fortsätter den ursprungliga filmens klaustrofobiska skräck när du utforskar den öde rymdstationen Sevastopol. Det är definitivt det bästa Alien-spelet på senare tid, och lyckas också vara en enastående skräcktitel i sig.

Ensamma i mörkret

Fans av Alien-filmerna kanske kommer ihåg att Ellen Ripley var förälder. Förståeligt nog var hennes dotter, Amanda Ripley-McClaren, traumatiserad av förlusten av sin mor i rymden när hennes fartyg, USCSS Nostromo, försvann. Utan aning om vad som hade hänt tillbringade den unga kvinnan sitt vuxna liv i utkanten av galaxen och arbetade för Weyland-Yutani Corporation i hopp om att hitta något spår av sitt öde. Det är tills en dag, då svarta lådan från Nostromo hittas av invånarna på Sevastopol rymdstation och hon får möjligheten att ta reda på vad som hände.

När hon anländer till Sevastopol blir det snabbt klart att något är fruktansvärt fel och - efter att ha förlorat resten av landningsteamet under rymdpromenaden till stationen - finner sig Amanda jagad och ensam inom stationens fientliga begränsningar.

Alien Isolation låter dig aldrig känna dig mäktig eller självsäker. Faktum är att - med varje fiende som kan övermanna eller övermanna dig på några ögonblick - är den överväldigande reaktionen att springa och gömma sig. Dina instinkter skulle vara rätt också, eftersom det enda sättet att överleva fasorna på Sevastopol är att använda list, undanmanövrar och smyg.

Detta etablerades snabbt för mig vid mitt första (verkliga) möte med den titulära Xenomorfen. Genom att använda spelets bekvämt placerade lutningskontroller, tittade jag över räcket på en gångbro och såg hur alien gjorde kort arbete med ett beväpnat team av mänskliga överlevare. Varelsen försvann genom en luftkanal, och jag antog att det var säkert att bege mig mot mitt mål. Ett plötsligt klirrande varnade mig om att mina steg kanske hade avslöjat mig för min fiende och, snurrande runt, upptäckte jag att de hade...

Tillbaka till min senaste manuella sparning (se till att spara regelbundet), började jag retrace mina steg. Skakad av min tidigare erfarenhet rörde jag mig tyst längs gångbron i hopp om att denna gång skulle jag vara bättre förberedd att fly. Återigen lutade jag mig ut, väntande på ögonblicket då den skulle hoppa genom ventilen, men den här gången kom den springande mot mig - jag frös när den rusade förbi ovetande om min närvaro. Jag kanske hade haft tur, men en viktig läxa lärdes; alien's handlingar är inte skriptade och den kunde hitta mig när som helst.

Isolation skapar spänning genom att låta dig vänta. Hissar måste anlända, fiender måste passera, föremål måste hittas, och pussel måste lösas för att fortskrida. Genom allt detta blir du jagad och, oavsett hur väl gömd du tror att du är, finns alltid chansen att du kommer att upptäckas.

Fumlande i mörkret

I grunden är Alien Isolation en förstapersonsskjutare (FPS) där allt fokus på skjutande är borttaget. Det finns några vapen, men eldvapen utgör en liten del av verktygen till ditt förfogande och om du finner dig själv använda ett, har något förmodligen gått fruktansvärt fel.

Amanda kan konstruera sitt arsenal från skrot som samlats runt stationen. När hon hittar de relevanta ritningarna kan hon sätta ihop alla möjliga distraktions- och undvikandeanordningar för att hjälpa henne säkert genom världen.

Att konstruera föremål är enkelt tack vare en intuitiv meny, men bristen på någon automatisering kräver fortfarande att du manuellt väljer delarna - en verklig utmaning när du har en arg alien som letar efter en snack. Varje föremål har olika fördelar, men jag fann ljudmakaren särskilt användbar eftersom jag kunde distrahera alla spelets fiender med den.

Även om spelet kontrolleras som en FPS kan mycket av dess spelmekanik härledas till överlevnadsskräck. Detta innehåller gott om pussel och att retrace steg för att fortskrida. Till en början kan detta vara frustrerande, eftersom målen inte alltid är tydliga, vilket tvingar dig att regelbundet besöka din karta. Men när du upptäcker rörelsespåraren, förändras allt detta.

Inte bara indikerar det ikoniska verktyget faror i världen, det fungerar också som en praktisk indikator för ditt nästa mål. Detta gör spåraren till din bästa vän, men tack vare några vackra fokaleffekter (som suddar världen när du tittar på enheten), lyckas Alien Isolation fortfarande att hindra dig från att bli alltför beroende av dess livräddande display.

Ibland kommer de läskigaste sakerna inifrån

Alien Isolation vet exakt den ton den strävade efter. Spelet använder samma visuella behandling som filmen från 1979, en retrostiliserad framtid fylld med monokroma CRT-skärmar, pneumatiska dörrar och dystert, industriella färger. Det är föråldrat och högteknologiskt på en och samma gång - en stil som omedelbart kommer att fördjupa fans av filmen.

Inte nog med att Sevastopol rymdstation existerar i denna märkligt anakronistiska framtid, den är också en återblick inom sin egen värld. Ursprungligen ägd av det nu konkursade företaget, Seegson, är den avvecklad och plundrad av sina kvarvarande invånare när de kämpar för att överleva mot Alien och stationens galna AI, Apollo.

Apollo kontrollerar stationens Working Joe androider. Dessa är inte de livslika maskinerna som ses i Alien-filmerna, utan gummiaktiga, övertygande, imitationer av människor - ett designval som kan förklara Seegsons kommersiella misslyckande. Var och en av dessa kusliga mannekineska varelser verkar artiga till en början, men deras vänliga yttre avlägsnas snabbt om du inte följer deras instruktioner. Deras känslokalla ansikten är särskilt effektiva och ger dem en skrämmande atmosfär när de patrullerar korridorerna.

Människorna är lika imponerande i sin detaljrikedom. Svetten rinner obekvämt ner längs deras pannor även innan faran börjar. Det är en liten sak, men det kommunicerar mycket om livet i rymden, med besättningen tydligt tvingad att kontinuerligt återandas samma fuktiga, återvunna luft.

Självklart är stjärnan i showen den titulära Xenomorfen. Rör sig genom världen med en jägares lätthet och grace, varje möte jag hade med odjuret fick mig att hålla andan när mitt hjärta försökte bryta sig igenom min bröstkorg. H.G. Gigers ikoniska design har inte förlorat något, och bara vetskapen om att den är där ute gör det svårt att inte känna konstant förföljd.

Börja springa

Alien Isolation är en nervkittlande och utmattande upplevelse som håller dig i ett tillstånd av konstant, höjd spänning. Detta är både dess välsignelse och dess förbannelse eftersom, med nästan 20 timmars speltid, dess förtryckande natur kan bli för mycket.

Det finns ett fantastiskt åtta timmars spel här, och det skiner igenom ibland, men de ungefär tio timmarna av utfyllnad kan bli för mycket när du återigen följer dina steg för att öppna en tidigare förseglad dörr. Men, kanske är det just dessa långsamma spända stunder som får höjdpunkterna att skjuta så högt - i så fall är tio timmar av nedvarvning en rättvis affär.

Medan jag definitivt rekommenderar Alien Isolation varnas det, det är en skrämmande upplevelse och inte för någon med nervöst disposition.